Äldsta dottern har varit på läger denna helg, så jag hämtade henne därifrån och samtidigt åkte vi in till centrum och butiken där de har haft julöppning i dagarna två. Kändes som om jag drog benen efter mig men hon var i alla fall glad att se på
alla julprylar och så bjöd de på glögg och pepparkakor. Pratade med en vän.
Att vara omgiven av människor men ändå känna sig helt ensam. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. För det stämmer så bra. Det känns för jävligt.
Det gäller ändå att fortsätta. Dag för dag. Vecka för vecka. Månad för månad. Skrämmande om det alltid kommer att kännas just såhär, men ingen kan se in i framtiden. Ibland tänker jag framåt. Ibland inte alls. Ibland drömmer jag mig bort härifrån. Ibland
vill jag stanna kvar. Någon förändring är det åtminstone dags för. Det konkreta återstår ännu att se.
Söndagar alltså. Borde ju vara bland de bästa dagarna egentligen. Men denna pessimistiska maman tycker bara att alla dagar, alla veckor, som jag klarat av, känns som en seger.
Tills nästa gång.
Hej svejs!
Kommentera