Vet inte hur jag ska förklara detta sammanträffande. Men allting har sin mening i livet.

Kommer ihåg min pappa extra mycket idag, det är den tredje årsdagen efter hans död. Han genomled SÅ mycket smärta med sina sjukdomar.

Jag tänder ett ljus på bordet framför hans minnesfotografi, ett som vi fick alla barn och annan som ville ha, och nu, idag, när smärtan tilltagit för mig själv, tänker jag extra mycket på honom och hur hemskt det måste va varit för honom. :(

Hjälplösheten och ingen som kunde hjälpa att döva den smärta han kände. Han bara måste genomlida den. SÅ sorgligt.

Och nu tänker jag - detta är ingenting i jämförelse. Han hjälper mig genom detta nu, fastän han inte finns med oss längre.

Saknar dig så oerhört mycket älskade pappa.

<3

Kommentera

Publiceras ej